Och ja, nu äntligen! Kan jag säga att jag mår bra. Att jag kommer orka leva på riktigt igen, sluta deppa över allt, och bara skita i allt skit som inte rör mig i ryggen och fokusera på allt som jag vill satsa på eller bli bättre på. Och det är skolan och naturligtvis ridningen. Vill få bra betyg nu i skolan, så ska verkligen kämpa nu de månaderna som är kvar. 

Och som förut, jag vill komma nånstans med Dillba, vill veta att vi är jävligt bra och att vi kommer kunna klättra upp och ta oss högt upp i klasserna. Så vi inte stannar där vi är nu, för då vet jag inte vad jag gör...

Och har helt ärligt talat funderat på om mitt intresse har svalnat för ridningen en aning under lovet & även innan de. Men tror egentligen att ridningen har fått tagit styrk nu för att jag inte har kunnat fokusera mig till 110%. Och inte ''orkat brytt'' mig och Dillba. Ja, de låter hemsk. Och jag skäms.. För Dillba är den ända jag vill ha och skulle jag bli tvungen, nån gång att välja mellan kärleken till en människa eller att ha kvar Dillba. Så skulle jag valt Dillba. Utan tvekan. För det hon ger mig, ger INGEN annan mig. Hon ger mig livsglädje, och utan henne hade jag aldrig klarat alla gråa och äckliga dagar som man springer på ibland.

Så min häst är min hjälte! Helt ärligt, och jag tror inte att andra förstår hur mycket detta djur betyder för mig. Och det sägs, att hästar inte förstår när man pratar med dom. Och är de så, så är Dillba inte normal på en fläck. För hon fattar om jag säger något till henne, är de bara ett enkelt ''stå still där på gången, jag kommer snart'' hon tittar liksom bara på mig med öronen frammåt precis som hon svarar ''jaa'' och så står hon bara där tills jag säger nå annat.

Alla hemlisar hon vet som INGEN annan vet och ALDRIG kommer få veta, för Dillba säger aldrig nå till nån som jag säger till henne. Att få en kram av Dillba varje dag (och JA jag får kramar av min häst) och sen bara få stå och pussa på hennes underbara, ibland snoriga mule är så underbart. Jag pussar hellre där en på nån kille som sen bara sviker än. För Dillba sviker mig aldrig, hon gör alltid sitt bästa och försöker ända in i slutet. Vad de än handlar om. Och att få se på när hon äter sitt hö i boxen medans man tittar på, eller se hon springa glatt i ridhuset löst och vill busa. Eller se hon stå och sova på gången medans man borstar henne, är allt jag behöver för att må bra. Och jag förstår de nu, att det är min underbara Dillba som får mig på bra humör och som gör att jag mår riktigt bra.

Skulle de gå, så skulle jag vilja krympa henne till en liten hund storlek så hon kunde sova med mig i min säng varje natt. Men tyvärr går inte de, så får njuta av att ha henne i stallet o få pussa på henne där.